Temautredning av räddningsinsatser med Sjöfartsverkets helikoptrar

Statens haverikommission (SHK) utreder olyckor och allvarliga tillbud enligt lagen (1990:712) om undersökning av olyckor. Ett av syftena är att ge underlag för en bedömning av de insatser som samhällets räddningstjänst har gjort i samband med en olycka eller ett tillbud och, om det finns skäl därtill, för förbättringar av räddningstjänsten.

Efter att Statens haverikommission (SHK) fått kännedom om ett antal händelser där Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningshelikoptrar inte varit tillgängliga som förväntats, genomförde SHK en översiktlig förstudie som visade att under en period om ca sju månader förekom sammanlagt tolv sådana händelser. För­studien ledde till att SHK beslutade att genomföra en temautredning om rädd­ningsinsatser med Sjöfartsverkets helikoptrar. Utredningen har baserats på fem händelser som granskats närmare.

Utredningen visar att Sjöfartsverket uppfyller de övergripande krav som ställs på myndigheten avseende sjö- och flygräddning, vilken till största del genomförs med andra resurser än SAR-helikoptrar. Det finns emellertid uppenbara svårig­heter att upprätthålla beredskapen på de fem helikopterbaser som verket förfogar över. Utredningen visar att i anslutning till de fem undersökta händelserna har SAR-helikoptrar haft begränsningar, vilket lett till att de inte varit tillgängliga vid 13 tillfällen. Detta har påverkat genomförandet av räddningsinsatser i olika omfattning såväl som beredskapen för sjö- och flygräddning. Detta har i sin tur bl.a. haft betydelse för hur Försvarsmakten kunnat genomföra sina flygningar.

Utredningen konstaterar att de faktorer som i huvudsak har påverkat tillgänglig­heten är det faktum att organisationen är underdimensionerad för att kunna klara ambitionsnivån i det program för sjö- och flygräddningstjänsten som Sjöfarts­verket upprättat, och den avtalskonflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare som pågått under den aktuella tiden. I utredningen konstateras också att det finns förbättringspotential avseende Transportstyrelsens möjligheter att utöva tillsyn av sjöräddningstjänsten, avseende Sjöfartsverkets planering av helikopterverk­samheten baserad på operativ riskhantering, samt avseende regelverket för offentlighet och sekretess. Av dessa har de två senare också påverkat tillgäng­ligheten.

Dimensioneringen av helikopterverksamheten är för liten i förhållande till ambitionen att kunna tillhandahålla SAR-helikoptrar på fem baser i landet dygnet runt. Med nuvarande antal (sju) och det underhåll som genomförs finns inte ens teoretiska möjligheter att löpande upprätthålla beredskapen på fem baser samtidigt. Vägs även behovet av utbildning in försämras förutsättningarna ytter­ligare och man kan konstatera att även antalet besättningar är för lågt.

Den djupa avtalskonflikt som rått har påverkat säkerhetsklimatet negativt och möjligen skadat säkerhetskulturen. Konflikten har haft en direkt inverkan på den operativa riskbedömning som görs inför varje enskild flygning, och vid ett flertal tillfällen förhindrat att helikoptrar kunnat lyfta då den haft negativ på­verkan på besättningarnas status. Detta har förstärkts av att planeringen av verksamheten är sådan att det regelbundet förekommer omständigheter som gör att riskbedömningen redan från början har värden som ökar risken för att flyg­ning inte kan genomföras. En omständighet som haft betydelse i konflikten är de brister som funnits i de regelverk avseende offentlighet och sekretess som om­fattar verksamheten. Detta har bl.a. medfört att den flygande personalen har lägre integritetsskydd än personal inom annan luftfartsverksamhet.