Internationell sjöfart

Internationella regler

Utredning av civila sjöfartshändelser styrs huvudsakligen av lagen (1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor, samt EU-kommissionens förordning nr 1286/2011 om en gemensam metod för utredning av sjöolyckor och tillbud till sjöss.

Lagen och förordningen om undersökning av olyckor har anpassats till EU-direktivet 2009/18/EG om utredning av sjöolyckor och den s.k. IMO-koden, dvs. den internationella sjöfartsorganisationen IMO:s kod för internationella standarder och rekommenderade metoder för säkerhetsutredningar efter sjöolyckor och tillbud till sjöss.

Internationellt samarbete

SHK samarbetar med myndigheter i andra länder om utredningar av olyckor och tillbud till sjöss som involverar flera stater med ett väsentligt intresse i händelsen. Inblandade stater ska så snart som möjligt efter en olycka eller ett tillbud komma överens om vilken stats utredningsorgan som ska leda utredningen.

Europeiskt samarbete

EU-direktivet om utredning av sjöolyckor ställer också krav på att SHK ska samarbeta med andra EU-staters utredningsorgan inom ramen för ett permanent samarbetsorgan, PCF (Permanent Cooperation Framework), som möts några gånger per år.

SHK samarbetar också med Europeiska sjösäkerhetsbyrån EMSA (European Maritime Safety Agency) och ansvarar för Sveriges del för inrapporteringen av uppgifter om olyckor och tillbud till sjöss till den europeiska databasen för sjöolycksutredningar, EMCIP (European Marine Casualty Information Platform).